Konst genom tiderna

 

 

För att i övertaget kunna svara på frågan Vad är konst?, krävs det att vi kan vår historia.

Hur har konsten sett ut i olika tider och samhällen och framförallt vad har den byggt på?

 

Låtom oss gå igenom vår fantastiska konsthistroia steg för steg och enbart titta på det som är relevant för vår frågeställning, Vad är konst?

 

Mesoptamien och Egypten (ca 3000-2000 f.Kr)

 

I båda de tidiga flodkulturerna Mesoptamien och Egypten var religionen A-0 och faraon hade

i princip all makt. Både tron på ett liv efter detta och härskarnas höghet gjorde sig klart synlig

i konsten och för att vara lite krass var det väl det som var konsten.

 

Målningarna och skulpturerna följde alltid ett visst mönster och det fanns inget som helst rum

för konstnärlig frihet.

Det viktiga var inte konstnären, inte heller motivet utan hur motivet (personen) i fråga framställdes.

 

Makt var att vara man och var man inte det kunde man alltid få bli avbildad med lösskägg som en statussymbol.

Dock var det betydligt fler män som avbildades då de hade makten i vilket fall som helst.

 

Det viktigaste med en staty eller en mälning av en härskare var ett denna tydligt intog social ställning.

Bildhuggarkonsten var med andra ord den tidens absoluta propagandamedium.

Statyer sågs som extra viktiga då man trodde på den avbildade personens ständiga närvaro och att en staty på så sett kunde hålla härskare och andra viktiga personer vid liv i evighet. Oftast ställde man då statyn vid den döde personens grav.

 

När man skapade konst under denna tid var det viktigt att alltid göra den mäktigare personen (mannen) större än de eventuella övriga i bilden (kvinnan/barnet). Denne skulle också stå i förgrunden för de andra.

Reliefer var inte heller helt ovanligt. Detta var också ett tydligt och enkelt sätt att markera var makten och styrkan låg genom att låta detta sticka ut mer än det övriga i bilden.

 

faraoer.jpg

Faraoer med olika maktställning

 

Avbildades inte härskare så var det ofta krigståg som visade på framgång och styrka hos ett folk/under en makt.

 

Personer avbildades alltid på ett vis som gör det tydligt att se vad det föreställer och där var enskild detalj är synlig.

Detta ofta genom ett förvridet perspektiv med huvud, armar och ben i profil och överkropp, öga, mun osv framifrån.

Inte sällan avbildades härskarna även med STORA öron för att visa på att de hörde allt.

 

Antiken och Romarriket (ca 2000 f.Kr-476 e.Kr)

 

Minoisk kultur

De äldsta delarna av det grekiska kulturarvet finner vi i den första europeiska högkulturen, som uppstod på Kreta

för ca 4000 år sedan. Kulturen där kallas minoisk, efter Minos som enligt den grekiska mytologin

ska ha varit kung på ön.

Kulturen utvecklas under påverkan från Egypten, Mesoptamien och Persien, länder som man kom i kontakt med

genom handel.

 

Trots dyrbara arkelogiska fynd vet man inte så mycket om den minosika kulturen. Dock har man hittat olika ting i form av tjurar, vilket verkar som om människorna där dyrkade detta djur.

Man har också hittat en del ormliknande ting, särskilt ormgudinnor vilka man tror kan ha någon slags koppling till tidigare kulturers dyrkade fruktbarhetsgudinnor.

 

Mykensk kultur

 

På 1400-talet f.Kr erövrades Kreta av folk från fastlandet och den minoiska kulturen dog ut. Erövrarna kom troligen från

stadsstaten Mykene på Peloponnesos i södra Grekland (därav mykensk).

Den mykenska kulturen var tillskillnad från den minoiska mycket krigisk vilket avspeglar sig mycket i konsten från denna tid. Sociala skikt började även göra sig synliga.

 

Arkaisk tid


Ca 1100 f.Kr började folk från andra kulturer förflytta sig från sina ursprungslägen till Medelhavet och Kreta och den

mykenska kulturen gick därmed under.

På 700-talet började stadsstaten växa fram. Man hade många politiskt samt ekonomiskt självständiga kolonier runt om Medelhavet som ingick i en grupp enade stadsstater.

Kreta hade börjat återhämta sig och man började få fart på hantverkande och handel igen.

På detta sätt fick den grekiska kulturen en enorm spridning både vad gällde språk, kultur och religion.

 

Rom


Rom var från början en liten stadsstat och ett kungadöme som styrdes av etruskerna.

På 500-talet f.Kr lyckades dock ett underkuvat folk, romarna, att ta över maktenoch Rom utvecklades till aristokratisk republik där överklassen hade makten.

Romarriket växte sig starkt på mycket kort tid och kom snart att lägga beslag på hela Medelhavsområdet.

Inbördeskrig och poltiska maktkamper ledde snart till att republiken blev ett kejsardöme.

Mellan 27 f.Kr-476 e.Kr breddades Romarrikets yta markant, dock försvagades samtidigt makten i med germanska folkinvandringar och inbördes kaos, vilket ledde till att Rom delades in i öst och väst.

 

Den kanske mest makttinflytande romerska kejsaren var Kejsar Augustus (63-14 f.Kr) som höll i makten ett halvt sekel.

Augustus sägs ha varit en ständigt förkyld, svag och mycket kortvuxen man men med lite konstnärlig propaganda framställdes han som både stor, stark och frisk.

 

Under Alexander den stores regeringstid (336-323) växte Romarriket ytterligare och kom att nå ända från östra medelhavsområdet till Indien, vilket resulterade i en blandkultur med orientalisk och grekisk kultur sida vid sida.

Denna tid kom att kallas hellenismen.

 

 

I övrigt var både Grekland och Rom mansdominerande samhällen som andades dramatik, kroppslig skönhet och präktighet. Bara det ''bästa'' var bäst.

Religionen, den som vi idag kallar för den grekiska mytologin var naturligtvis också en stor del av kulturen och konsten.

Konstnären under denna tid sågs inte som något mer än en hantverkare då denna sysslade med kroppsligt arbete vilket var väldigt nedlåtande. Konstnärliga genier kom det inte på tal om, dock fanns det de som blev berömda för sin skicklighet.

Högre upp i näringskedjan stod i sådana fall författare, rapsoder (en slags sångare) och pjäsförfattare.

Makten låg med andra ord mer i det uttalade ordet än det med händerna skapade.

 

diskuskastaren.jpg

Diskuskastaren -Verk från hellenismen

 

 

 Medeltiden (500-1500)

 

Begreppet medeltiden kom till på 1400-talet av lärda italienska män. Dessa ansåg att tiden emellan Västroms fall 476 fram till tiden de levde i (renässansen) inte var någonting annat än intellektuellt samt kulturellt mörker och detta kom även att bli synen på medeltiden än lång tid framöver.

De grekiska gudarna var nu så gott som bortglömda och Jesus hade vunnit folkets hjärtan.
Eller vunnit och vunnit, det var kyrkan som gällde helt enkelt, utrymme för annat tänkande fanns ej.

Kyrkan, främst den katolska, stod högst i näringskedjan och deras ord var lag. 

 

jesuspakors.jpg

 

I brist på pengar stod även människan under ett sk feodalsystem som delade in människor i sociala skikt där var och en hade sin roll och istället för pengar, en bit mark eller en viss del skörd.

90% av dessa var bönder och delade på det minsta som fanns medan de högre ställda, kyrkan och adeln, tog resten.

Pest, svält och krig ingick också i vardagsmenyn och därför var ändå kyrkan en stor tröst för den allra svagaste i samhället. En slags hatkärlek skulle man kunna säga.

Trots denna dystra syn är medeltiden viktig i sin utveckling av politik, teknik och kultur vilket var en relevant grund för att det moderna Europa skulle kunna växa fram.

Men varför hade det blivit som det blivit? Det finns många faktorer, Västroms fall förde med sig interna konflikter, inbördeskrig och folkomflyttningar. Samtidigt skedde stora folkinvandringar från annat håll. Germanskt folk stred om makten i Västrom och det var ständigt krig, men något germanskt kungarike blev dock aldrig aktuellt.

I med att folk flydde både Väst- och Östrom avfolkades städer, vilket i sin tur ledde till att handeln minskade och det skedde en kulturell tillbakagång.

Den vanliga enkla människan levde ett primitivt liv och jordbruket blev den största överlevnadskällan.

Trots kyrkans omfattande makt var denna också splittrad. Det blev de ortodoxa i öst, de katolska i väst och den lilla muslimska skaran däremellan. Katolska kyrkan var ändock den största och ordet katolsk i sig betyder just allmän/allomfattande.

Kyrkan stod för allt ifrån utbildning, vård, tröst osv. Den var människornas allt.

 

Östroms, eller det Bysantiska riket som det också kallades, situation såg dock lite annorlunda ut. Där fortsatte handeln och kuturen blomstra och man höll god kontakt med orienten.

Samtidigt som man där väl bevarade den antika kulturen växte en ny arabisk/orientalisk blandkultur fram.

 

tusenoennatt.jpg

Tusen och en natt

 

Under medeltiden sågs arkitekturen som det absoluta medan måleri och skulptur mer var arkitektoniska dekorationer. Flera olika stilar och kristna estetiska idéer växte fram. Störst bland dem var den kristna, den romanska och den gotiska.

Alla dessa såg till en början skulpturer och målningar som hedniska men på 1000-talet tänkte man om och såg möjligheten att sprida bibliska historier med dessa och färgstarka reliefer óch krucifix kom in i kyrkan.

Till skillnad från antikens konst ville man inte förmedla någon ytterst verklighetstrogen dramatik utan enbart ett tydligt budskap. Det skulle vara rent och enkelt och absolut ingen risk för misstolkningar.

250px-karl-den-store-krons-av-leo-iii.jpg

Alexander den store kröns till konung

 

Den yttersta domen var ett mycket återkommande motiv då man ville varna människan för vad som skulle hända om man inte löd Guds ord.

Dock hände något under 1200-talet då man plötsligt börjad dyrka den gamla antiken och började konstnärligt efterapa den allt mer.
Det vardagliga, värdsliga började ta plats i kyrkan och konsten började bli mer verklighetstrogen.

Denna utveckling kom igång ordentligt på 1300-talet och med Giotto di Bondone i spetsen som senare kom att betraktas som det moderna måleriets grundare.

gio.jpg

Verk av Giotto di Bondone

 

Dock var medeltiden ingen fest för den enskilda konstnären. Det skedde anonym massproduktion, kopieringar och verken signerades sällan. Liksom på medeltiden såg man konstnären enbart som hantverkare även om skickliga konstnärer uppskattades.

Ville man överleva som konstnär var man tvungen till att ha god hand med kyrkan. Kyrkan bestämde vad som publicerades och det var naturligtvis inom stränga ramar samt gick äran alltid till kyrkan.

Social tillhörighet spelade naturligtvis också roll. En adelsman kunde få mycket beröm för sitt diktande medan en gycklare aldrig skulle komma att bli uppmärksammad.

 

Renässansen (1400-1500)

 

Allt eftersom började handeln återhämta sig och en ekonomisk tillväxt tog fart i Europa.

Det började nu växa fram en stark borgarklass som började sudda ut feodalsystemets tydliga linjer.

Kyrkan tappde sin pondus och den enskilda individen tog över, eller ja, den som hade råd att bli det som i efterhand har kommit att kalls för renässansmänniskan eller uomo universale som det kallades redan då.

Renässansmänniskan skulle vara bildad och bra på lite allt möjligt, som konst, musik, poesi, vetenskap m.fl och för att nå dit krävs det naturligtvis pengar.

Men vart var det egentligen man ville med denna utveckling? Lite krasst skulle man kunna säga bakåt.

Renässansen dyrkade antikens kultur och samhälle och man såg medeltiden som ett störande moment som under kyrkans makt trängt sig på där emellan.

Ordet renässans i sig betyder pånyttfödelse och syftar just på en pånyttfödelse av antiken.

Dock blickade man naturligtvis framåt också, minst sagt, ty kulturell, social och vetenskaplig utveckling är verkligen något att förknippa renässansen med. 

Synen på människan som en varelse med all världens möjligheter bidrog visserligen till en stärkt självkänsla hos människor (fortfarande inte alla) men också en hel del egoism, vilket resulterade i stora samhällsklyftor; de bildade och de obildade.

Överklassen var under hela renässansen i fokus, dock bara 50%, männen. Kvinnornas plats var fortfarande i hemmet även om det också så smått började luckras upp.

Konsten skenade väg i nya banor, synen på människan ändrades markant (även om det fortfarande inte gällde alla) och man började aningen vända ner blicken från himlen även om religionen fortfarande spelade stor roll i människans liv.

 

Denna nya era var något man kunde ana redan i 1300-talets Italien, Frankrike och Spanien och inte mycket senare hade idealet även spridit sig till England, Tyskland samt Nederländerna.

Den svenska renässansen däremot brukar man räkna början vid 1550-talet.

 

Gamla auktoriteter började ifrågasättas då vetenskapsmän kom fram med egna observationer och en ny världsbild började växa fram.

 

1517 tog den s.k reformationen form i Italien då den tyske munken och teologiprofessorn Martin Luther angrep avlatshandeln, dvs. möjligheten att köpa syndernas förlåtelse av kyrkan. Detta ledde snart till att den tidigare katolska kyrkan delades i två, den katolska och den protestantiska.

Reformationen skulle dock inte komma undan utan efterföljare, 1545 skedde därför en s.k motreformation från den katolska kyrkan, vilket också kom att lyfta upp den aningen igen efter dess fall.

Man började nu bannlysa oliktänkande och hotade med döden. Den religiösa enheten var dock en gång för alla förlorad.

Detta var inte heller det enda motstånd var enkild kyrka fick tampas med, vetenskapsmän som Copernikus och Vesalius på 1500-talet samt Galilei och Newton på 1600-talet vände kyrkans världsbild uppochner.

 

Den ekonomiska tillväxten ledde i sin tur till uppbyggnad av centraliserade stater och furstendömen var snart en saga blott. Framåt 1600-talet blev härskare allt mer enväldiga vilket ändock ledde till en del maktkonflikter dem emellan.

I Italien var Florens, Milano och Venedig de stater som växte sig starkast och det av rika borgarsläkter som köpte till sig makten.

Släkten Medici köpte i princip upp all makt i Florens och hade politisk makt under hela 1400-talet. Florens kom även att bli den mest allenarådande statsstaden och ett centrum för bildning och utbildning. Hit sökte sig rika författare, filosofer, konstnärer, diktare och vetenskapsmän.

Dessa, dvs. rika borgare och furstar blev med andra ord de nya kulturbärande grupperna och att syssla med kultur innebar i sig status, popularitet och makt.

Detta innebar dock nya spår i konsten då inte längre kyrkan hade det sista avgörande ordet. Det blev en betydligt större variation i både stil och motiv.

Typiskt för denna era var dock förenandet av antikens ideal tillsammans med den egna tidens tankar och teknik, något som gjort renässansens konstnärer till förebilder ända fram till 1900-talet och man kan ana det än idag.

Antiken som ideal har blivit någon slags kulturtradition.

Till en början hörde konstnärer och diktare mest hemma i furstehoven men undan för undan fick även dessa en friare ställning.

Stadsstaterna tävlade som under antiken hela tiden och palats samt andra vackra byggnader växte som fram ur marken.

 

Kyrkan hade nu inte längre monopol på utbildningsväsendet (dock skedde fortfarande viss kontroll och censur) då nya utbildningsämnen som låg utanför kyrkans läroplan kom fram. Dessa var t.ex ekonomi, juridik och naturvetenskap.

 

Erkännandet av en konstnär var nu till skillnad möjligt och istället för att ses som en hantverkare stod konstnären högt upp i näringskedjan och kunde till och med geniförklaras. Konstnären sågs dessutom som en förmedlare av det eviga och den ideala skönheten i det. Konstnären var välutbildad och inte bara talangfull. Hen skulle ha läst ämnen som matematik, humaniora, måleri m.fl.

En som redan under sin livstid var högt skattad var den italienske Michelangelo, ''den gudomlige'' som man kallade honom. Michelangelo såg sig själv till en början bara som skulptör men kom av andra att kallas både skulptör, målare, arkitekt och poet.

Denne vistades mycket i Medicifamiljens krets av humanister, vetenskapsmän och konstnärer.

 

De tre första decenneierna på 1500-talet anses som måleriets höjdpunkt och på några få år erkändes Michelangelo, da Vinci, Rafael, Tizian och Giorgione som de mest fulländade målare någonsin.

 

Leonardo da Vinci är ytterligare en konstnär som ansetts som mycket mer en konstnär i sina geniala verk. Dock anser han själv sina anatomiska, fysiologiska och matematiska undersökningar som en grundförutsättning att skapa konst.

Ville man alltså bli något i klass med Michelangelo eller da Vinci var man själv tvungen att skapa i samma välutvecklade prestigefyllda nivå. Eller också banbröt man helt.

Som en motreaktion på högrenässansen präktiga verk kom på 1500-talets senare hälft en ny klang, manierismen, som ett brott mot den existerande konstens harmoniska ideal.

Man förvrängde motiv, skapade oregelbundna kompositioner och använde grälla färger, vilket kan ses som en föraning till barockens dramatiska konst.

En av de mest betydelsefulla företrädarna till stilen var Domenikos Theotokopoulos, eller El Greco som han kallades då han var från Kreta.

Theotokopoulos hade studerat i Italien men var verksam i Spanien. Hans verk innefattar en stark religiös mystik och man kan i hans verk känna motreformationens religiösa glöd.

 

Kvinnornas plats var som tidigare nämnt än i huset, ändå erkändes under högrenässansen den första kvinnliga samtida konstnären, Lavinia Fontana.

Fontana var dotter till en respekterad målare och blev under hela sin uppväxt uppmuntrad och undervisad i måleri.

Trots att hon i vuxen ålder födde elva barn kunde hon fortsätta med sitt konstnärskap och det tack vare stöttande och assisterande av sin man (också konstnär). Låter kanske inte konstigare än så men fortfarande under denna tid förbjöd männen sin hustrur att ägna sig åt sådant som konstnärskap. 

 

Norra Europa skulle också så småningom komma att inspireras av de italienska idealen och det tack vare ditresande nordeuropeer som tog hem det italienska och blandade med den dåvarande gotiken (vilken inte slagit igenom i söder då den ansågs plåttrig och för medeltida). Exempel på konstnärer som introducerade detta var Jan van Eyck, Hieronymos Bosch, Hans Holbein d.y och Pieter Bruegel.

Den som mest kom att slå igenom med detta var dock tysken Albrecht Dürer. Han använde flitigt centralperspektivets lagar, vilka i sig inte ansetts så viktiga i norr och i Tyskland läste han om geometri, naturen, människokroppens uppbyggnad samt färgbehandling.

Han kom också att ge ut inflytelserika böcker om detta.

 

Ur våra ögon känns nog nordeuropernas konst som mer realistisk än de italienska målarna med sina vardagöiga scener och landskap som motiv. Man hade till skillnad från italienarna inte heller någon ideal försköning i sin konst.

Som Dürer sa '' Gud har skapat det mest fulländade, därför är det verklighetstrogna också det allra vackraste''.

 

En sista stor skillnad mellan renässansen och medeltiden var att man nu också såg det inviduella och unika hos var konstnär. Därför började fler konstnärer signera sina verk -för att göra sig odödliga.

 

 

Barocken (1600-1700)

 

Det alltmer demokratiska samhället man hade börjat bygga upp under renässansens 1500-1600-tal kom snart att jämnas ut med marken igen. Man ansåg att den stora frihet och ansvar man gett människan var orsaken till alla maktkamper och konflikter och Rebelais uttalande, ``Gör vad du vill´´ sågs av de tidiga 1600-talets filosofer och statsvetare som förödande.

Den ända lösningen man såg på detta var därför att backa i tiden och gå tillbaka till enväldet.

Två filosofer som tydligt menade på detta var den engelske Thomas Hobbes och franske Bossuet.

Hobbes ansåg att människan är en egoist och att en sådan frihet bara därför leder till ett ''allas krig mot alla''.

Det blir kaos och anarki, ett hot mot mänsklighetens existens.

Bossuet däremot menade att härskaren är Guds ombud på jorden och att ifrågasätta härskaren var att ifrågasätta Gud och religionen spelade fortfarande en stor roll i människans liv.

 

Detta ledde alltså, minst sagt, till nya enväldessamhällen där Frankrike kanske utmärkte sig mest.

 

På 1600-talet dominerade både England, Holland och Frankrike i Europa men Frankrike kom efter det s.k trettioåriga kriget (första europeiska storkriget) att slå ut sina konkurrenter och landet blev också idealet för den tid vi kallar barocken.

Ordet barock kommer från portugisiskans barocco och betyder oregelbundet formad pärla och är motsvarigheten till franskans baroque som i sin tur betyder överdriven.

Benämningen ger tydligt namn för tidens ideal. Det handlade om att övertyga och det storslaget, dramatiskt och praktfullt.

Saker och ting skulle framförallt vara vackra och känsloladdade snarare än praktiska och helst skulle det finnas tydliga spår av propaganda som lyfte upp härskaren.

Man lät bygga monumentala palats, slott och nästintill hela städer för att visa på sitt lands och sin härskares storhet.

Där är Versailles i Paris i tydligt exempel. Palatset beboddes av dess konung Ludvig XIV, en till synes hopplös filur, men som genom sitt förhållningssätt och genom konsten lyckades skapa en bild av sig själv som en man med mycket pondus.

Arkitekten bakom Versailles var den italienske Giovanni Lorenzo Bernini som utöver arkitekt dessutom var målare, bildhuggare och scendekoratör. Andra stora verk han åstadkommit är b.la St Peterskyrkan i Rom och skulpturen Den heliga Teresas Extas i Santa Mariakyrkan i Rom.

Gemensamt för alla Berninis verk är att de är otroligt välarbetade och känslomässigt dramatiska.

Berninis verklighetsnära stil, även arkitektoniskt, bröt mycket med samtidens annars strikta arkitekturstil.

 

Filosofer och vetenskapsmän lämnade nu de gamla auktoriteterna allt längre bakom sig och förlitade sig istället allt mer på egna erfarenheter och eget förnuft.

Vetenskapen kom också att göra stora framsteg tack vare detta och när tillslut hela världsbilden ändrades var inte den katolska kyrkan längre glad.

Dock var den tidiga barockkonsten väl knuten till den katolska kyrkan i Italien och visade tydligt på dess överhöghet även om man på andra ställen valde att förhärliga enväldet.

Likväl, oavsett uppdragsgivare och syfte handlande det mest om en och samma sak; manifestera makten och härligheten.

Här hade man som konstnär inte så mycket att välja emellan. Man var mer eller mindre tvungen att välja mellan antingen kyrkan eller makten som uppdragsgivare, annars skulle man inte komma någon vart.

Trots att den katolska kyrkan stod under makten lyckades man dra till sig många välkända målare och så utvecklades även den religiösa konsten.

Man anlitade skickliga välkända konstnärer att avbilda scener ur Bibeln och var tydlig med att visa sin triumf över reformationen.

Caravaggio är en av de konstnärer som målat åt den katolska kyrkan och han brukar också räknas som den förste riktige barockmålaren. Han bröt tydligt med renässansens idealiserade konst och visade på en sådan realism som t.om anklagades för att vara anstötande.

Hans förhållningsätt som konstnär kom också att bli kritiserat. Han använde sig av levande modeller som han ofta hittade på gatan och droppen gick då han i ett gestaltande av Jungfru Maria använde sig av en berusad prostituerad kvinna som modell. Då bröt kyrkan tillslut upp.

Dock upphörde inte Caravaggio att vara inflytelserik och hans namn glömdes inte bort trots skandalen.

Han kanske mest kända verk är det av Judit och Holofernes, vilken i sin stil är typsik för barocken.

 

 

Trots det tydliga idealet kom kulturen ändå att utveckla sig olika på sina ställen. De tidigare Nedlerländerna var en samlande hamn för de sjutton provinser som sedan 1506 tilhört Spanien.

1580 frigjorde sig de sju nordligaste provinserna utgjorde det som kom att bli Holland.

Landet hade en svag centralmakt och adelsklassen var liten och obetydlig, vilket gjorde detta till en unik borglig republik där makten främst låg hos förmögna borgare och köpmän.

Rik handel, sjöfart och ett välutvecklat bank- och finansväsende gjorde Holland till en välbärgad stat.

Man hade inte heller någon kyrklig eller religiös konkurrens då makten byggdes upp av anhängare av kalvinismen, en tro som passade det kapitalistiska systemet och betonade människans plikt att arbeta.

Detta utgjorde naturligtvis andra banor för kulturen än de vi kan se i t.ex Frankrike och borgarnas välstånd samt kulturella intresse gav goda förutsättningar för att imponera konstnärligt.

I kontrast till den rojalistiska konsten som var representativ för de övriga stormakterna, speglade den holländska det vardagliga livet i form av porträtt, landskapsmålningar och stilleben, s.k genremåleri.

Den holländska konstnär som möjligen kom att bli störst var Rembrandt Harmenzoon van Rijn.

Rembrandt var välkänd och uppskattad redan under sin livstid och det kanske mest för sina spektakulära porträtt.

Han jobbade mycket med de avbildades uttryck och inre känslor utan att försköna, vilket gör dem väldigt personliga och levande. Han var dessutom en mästare på färgnyanser och ljus.

Rembrandt kom at bli så eftertraktad att han inte själv hann måla allt som beställdes, utan skaffade istället en hel verkstad med konstnärer som som hjälpte honom på ett eller annat sätt.

Därför är ändå närmare tusen tavlor tillskrivna Rembrandt även om en tredje del av dessa har slutförts eller helt utförts av någon annan.

En annan känd konstnär från denna era är Jan Vermeer.

Vermeer dog ung och efterlämnde enbart trettiofyra målningar. Trettiofyra målningar med en tydlig gemensam faktor, lugn och stillhet.

 

Kvinnor i vardagliga scener är inte helt sällsynta i hans verk. Ofta har de vackra kläde, moderiktiga frisyrer och befinner sig i smakfulla miljöer.

 

Måleriet hos stormakterna däremot visade effektfulla motiv och som sagt, ofta med ett tydligt propagandasyfte.

Skildringar av det mest dramatiska ögonblicket i ett dramatiskt händelseförlopp, som t.ex döende offer och segrande härskare var vardagsmat. Helst skulle det också vara välarbetat, inneha höga kontraster och dramatiska ljus som förhöjde den eftersträvade stämningen.

Som kvinna var det fortfarande inte helt lätt att ta sig fram som konstnär men inte omöjligt.

1600-talets mest betydande konstnär hette Artemisia Gentileschi. Hon blev undervisad och uppmuntrad av sin far som själv var en framgångrik konstnär.

Nu var det tillskillnad från renässansen och tidigare epoker tillåtet för kvinnor att ta del av konstnärliga utbildningar, dock fick man inte arbeta med levande modeller.

Detta löste Gentileschi genom att själv stå modell för sina målningar.

I unga år råkade Gentileschi ut för en våldtäkt. Rättegången blev utdragen och förödmjukande och man torterade henne för att vara säker på att det var sanning hon talade.

Detta kan ha påverkat Gentileschis val av motiv. I hennes verk ser man inte sällan bibliska kvinnor i form av offer eller hämnare och hon har målat flera versioner av berättelsen om Judit och Holofernes, vilken berättar om en ung kvinnas (Judits) hämnd.

Man kan hos Gentileschi se en tydlig påverkan från Caravaggio.

 

Vad annars finns att säga om barocken var det väldigt mycket Frankrike.

Frankrike, och framförallt Paris, var centrum och källan till hela epoken. Det franska som gällde, fransk litteratur, fransk konst, fransk kultur, franskt allt.

Ludvig XIV regerade i Frankrike under femtiofyra år och hade under hela sin regeringsperiod makt över i princip allt.

Adeln var inte längre den högt ärade klass den varit förr, utan mer kungens tjänstefolk.

Man hade inte längre något att säga till om utan konkurrerade istället med varandra att vara kungen till lags.

Kungen själv höll adeln nöjda och belåtna genom storslagna baler och dyl. 

 

Det var total intolernas mot oliktänkande och det skedde stenhård kontroll och censur, både från kungens och kyrkans sida.

Ludvig XIV skall t.o.m ha uttryckt ``Staten, det är jag´´, vilket också säger mycket om sättet han styrde på.

Konstnärligt hade man relativ frihet även om det var hårda krav på både stil och innehåll.

Här var det Fransk-klassicismens regler, skrivna under Franska akademin, som gällde. Detta gällde framförallt författarna.

Censuren upphävdes 1695 i England, 1766 i Sverige och så sent som 1799 i Frankrike.

 

Detta gjorde att många kulturella personer sökte sig till Holland. Galileo Galilei fick b.la sina skrifter tryckta där.

 

 

Upplysningen (1700-1800)

 

Under 1600-talet hade man tryckt på människan plikt till samhället men nu började man så smått tänka tvärtom och lade istället vikten på indivden och friheten. Bilden av den moderna sekulariserade människan började växa fram som ideal då borgarna växte sig starkare och började få allt mer att säga till om.

Man ifrågasatte nu kyrkans, enväldets och adelns medfödda privilegier och kämpade för ett tolerant och jämlikt samhälle där kunskap och mänskligt förnuft skulle vara det primära.

Det gick två stora strömningar under upplysningen, rokokon och neoklassicismen (även kallad nyklassicismen).

Dessa var i princip motpoler och konkurrerade samt kritiserade hela tiden varandra.

 

Asien samt kolonierna i Nordamerika och Västindien hade öpnnat sig för handel, vilket ökade borgarnas välstånd.

Allt fler flyttade från jordbruken in till städerna för att arbeta inom t.ex industrin. Industrialiseringen ökade alltså markant och en ny samhällsklass växte fram, medelklassen (också kallad arbetarklassen).

Denna utveckling märktes först i Storbrittanien men kom snart att sprida sig i övriga Europa.

Medelklassen lade stort kapital på handel och industrier och kom därför att bli ekonomiskt betydelsefulla för samhället även om de inte hade särskilt mycket politisk makt.

Många europeiska länder stod fortfarande under kungligt envälde och privilegier gavs åt både adeln och kyrkan.

Ett undantag var dock Storbrittanien där man redan under 1600-talet avskaffat enväldet och istället byggt upp folkrepresentationen, parlamentet.

Ändock var det ännu inte så mycket fråga om demokrati då det enbart var storgodsägare och de rikaste köpmännen som satt där.

Parlamentet hyllades ändå och inspirerade medelklassen i andra länder att höja sina röster och kräva politiska reformer.

Denna utveckling gick långt men inte smärtfritt i Frankrike och ledde till den blodiga Franska revolutionen 1789.

 

Man började återigen blicka tillbaka till antiken men tillskillnad från renässansen var fortfarande samtiden i fokus.

Människor uppmuntrades att använda sitt förnuft och erfarenhet och med det kämpa mot samhällets missförhållanden trots det oundvikliga motståndet från högre klasser.

Därmed stärktes också människans värde och framstegsoptimism är något att se som ett upplysningens nyckelord.

Denna utveckling tog också sin början i Storbrittanien men kom likväl att bli en internationell strömning.

Det land som kanske hade svårast att ta detta steg var Frankrike där enväldet fortfarande var starkt och motståndet både därifrån samt från adeln ock kyrkan var som störst.

En mer radikal vändpunkt var därför nödvändig och därmed bröt arbetarklassen samt lägre klasser 1789 ut i revolution.

De lägre klassernas idéer med revolutionen kom i sin tur att spridas runt om i Europa samt till Nordamerika, vilket b.la ledde till att de engelska kolonierna 1776 utropade sig fria.

 

Den vetenskapliga revolution som tagit sin början under 1600-talet kom nu att bli allt mer synbar. Man hyllade empirin (kunskap utav erfarenhet) och upptäckter som t.ex Isaac Newtons gravitationslag.

Filosofin hade också tagit en drastisk vändning och tryckte på att samhället var i behov av nya reformer för att utvecklas.

Engelske Jeremy Benthan grundade den moralfilosofiska rörelsen, utilitarismen, och uttryckte sig på ett sätt som kom att få stort inflytande på samtiden men också efter. ``Största möjliga lycka till största möjliga antal´´.

Benthan lyfte fram en mer liberal socialpolitik vilken kom att få stort inflytande på det engelska samhället han levde i.

 

I med att människans förnuft nu var den största trenden, ifrågasattes kyrkan allt mer och man ansåg att denna inte stod för något annat än intolerans och vidskepelse.

Trots detta var många fortfarande varmt religiösa och många vetenskapsmän hade inte heller svårt att förena sin vetenskap med den kristna tron. Dessa var också flertalet vetenskapsmän och kallades deister.

De som däremot bröt upp med kyrkan och förnekade Guds existens kom att kallas ateister.

 

Läskunnigheten balnd folket ökade och tidningar började ges ut. Nya mötesplatsen för medelklassen var s.k Kaffehus (Coffeehouse), där man träffades för att diskutera aktuella frågor, läsa tidningar samt dricka den nya modedrycken, kaffe.

I den franska motsvarigheten till detta var privata salonger där både kvinnor och män samlades (i kaffehusen var det uteslutande män) för att diskutera litteratur och samhällsfrågor. Det var i första hand aristokrin som samlades i salongerna men senare kom också de högre borgarklasserna att ha salongsmöten.

 

De två stora stilströmningar som gick, neoklassicismen och rokokon, var mer eller mindre varandras motsatser.

Den strikta strama neoklassicismen hyllade kyrkan och det kungliga enväldet samt visade på den allvarliga tidsandan och moralen.

Rokokon däremot skildrade överklassens välstånd och behagliga livsstil. Tillskillnad från neoklassicismen raka linjer var rokokon slingring, lätt och graciös.

I med avskaffandet av enväldet övergick formella hovcermonier till salonghäng med dans, lek och konversation.

Salongerna inreddes ljust och elegant och istället för barockens praktfullhet strävade man efter bekvämlighet och intimitet. Rokokon var främst en inredningstil men syntes även tydligt i konsten, modet m.fl.

Rokokon var mjuka, svängda, assymetriska former. Tonerna var främst ljusa skimrande pasteller i färger som rosa, ljusblått, silvergrått och blekt grönt.

Man dekorerade rejält med småskaliga ornament som blommor, slingor, snäckskalsformade utsmyckningar, s.k rocailler, som också gett stilen sitt namn.

Rokokon kan ses lite som dåtidens överklass verklighetsflykt i sin naiva stil och framförallt motiv, i en tid där verkligheten egentligen var mycket hård i sin censur och övervakning.

Mot mitten av 1700-talet började också stilen anklagas för sin ytlighet. Man ville att konsten skulle förmedla egenskaper som utvecklade både samhället och människan i en positiv riktning och inte uppmanade till lättsinne, vilket man ansåg att rokokon gjorde.

Det rokokanska måleriet visade kanske mest på detta och man eftersträvade också sinnlighet och njutning.

Därför använde man sig också uteslutande av profana (icke-religiösa) motiv.

Man var trött på barockens dramatiska, ofta religiösa målningar, och ville gärna lyfta upp sin egen klass, överklassen.

En mycket vanlig skildring var s.k fêtes galantes, eleganta utflykter i det gröna där överklassen lekte och dansade i vackra kläder.

Jean-Honoré Fragonards målning Gungan (1768) är en sådan målning och dessutom typisk för rokokon.

Fragonard målde tavlan till beställning av baron de St Julien och föreställer också baronen, hans fru och hennes hemlige älskare. Målningen visar på en väldig lättsinnighet och det var också efter denna som rokokon fick ett fördärvligt rykte.

Därmed tog neoklassicismen över och Fragonard dog fattig och bortglömd.

Pastoralen, den lantliga idyllen, kan ses lite som den återgång till det naturliga som Rousseau talade om men är i rokokon snarare motsatsen i sin förkonstling. Man målade dessutom inte av den riktiga naturen, utan använde sig av en tillrättalagd kuliss med en förskönad bild av hur den verkligen såg ut.

 

Neoklassicismen utvecklades i Frankrike men kom att spridas i övriga Europa och dess inflytande varade från ca 1750-1830. Neoklassicismen brukar också kallas Ludvig XVI-stil efter den f.d härskaren. Likväl brukar också rokokon kallas Ludvig XV-stil.

Man hade som sagt, börjat snegla bak på antiken igen och detta var något som syntes i neoklassicismen.

Kanske mycket p.g.a de utgrävningar som gjordes i de gamla romerska städerna Herculaneum och Pompeji 1750.

Konstnärer och kulturintresserade privatpersoner sökte sig till Italien för att beundra de antika byggnadsverken.

Man såg upp till det grekiskt antika samhället och strävade efter den ''demokrati'' och ''jämlikhet'' som präglat det samhället.

Antikinspirerade triumfbågar, kolonner, pilastrar och friser blev stort inom arkitekturen, men också Palladios byggnader och idéerna om proporttionslära.

Den tidigare nämnda arkeologen, konsthistoriken och konstteoretikern Johann Joachim Winkelmann såg detta som en viktig inspirationskälla för den neoklassiska utvecklingen.

I kontrast till den dekadenta rokokon längtade man efter den grekiska konstens ``ädla enkelhet och stilla storhet´´.

Man såg att konstens uppgift var att förmedla det antika och eviga idealen om heder och ära.

Efter den franska revolutionens slut blev detta allt tydligare och man började se sig som medborgare i grekisk efterföljd.

Under Napoleons kejsartid (1804-1814) utvecklades stilen till något kallat empiren eller kejsarstilen.

Empiren var främsten inredningsstil samt möbelkonst och där var utsmyckningar som lyror och palmblad populära.

Efter Napoleons fälttåg till Egypten blev det populärt med egyptiska ornament som t.ex sfnixer i förgylld brons.

 

Neoklascistskulptörerna studerade nogrannt de antika skulpturerna och nästintill kopierade dem. Dock använde man sig av levande modeller och fick därav mer liv och naturlig rörelse i sina verk.

Den främste neoklassiska skulptören var kanske italienske Antonio Canova, som målade åt både påven och Napoleon.

En av hans mest kända verk är Amor och Psyke (1793), vilken är baserad på en grekisk mytologi.

Man högg i vit marmor för att efterlikna det rena sinnet hos grekerna. Att de antika skulpturerna från början hade varit i färg men bleknat med tiden förstod man inte ännu.

 

Jacques-Louis David var en neoklassisk målare. Han skildrade ofta händelser från antikens historia som visade på patriotism, ära och rättvisa.

David var politiskt aktiv under franska revolutionen och för avrättningen av Ludvig XVI.

Han såg konsten som ett effektivt sätt att ta ut sin politiska övertygelse och ett sätt att sprida det revolutionära idealet.

En av hans mest kända målningar, Marats död (1793), skildrar en berömd händelse där den revolutionärt politiska Jean Paul Marat blir nedhuggen i sitt badkar av en politisk motståndre, Charlotte Corday.

David blev lite utav den franska revolutionens konstnärliga ledare och blev också mycket inflytelserik.

Efter revolutionens slut ställde han sig dock i Napoleons tjänst som hovmålare och målade en rad förhärligande porträtt av denne. Man började då minst sagt undra över hans politiska ideal.

 

I med att medelklassen under 1700-talet hade expanderat, blev denna lite utav den nya kulturbärande gruppen och det fanns inte längre någon absolut elit vad gällde kulturen.

Den konstnärliga friheten var dock fortfarande inskränkt då det fortfarande skedde hård censur.

Värst var det för författarna. Man var oftast tvungen att försörja sig på något annat sätt för att överleva.

Ändock var det ju skillnad från samhälle till samhälle. Det var t.ex friare i det mer demokratiska Storbrittanien (även om det inte var särskilt demokratiskt) än i det länge enväldiga Frankrike.

Staten/makten ingrep ofta om samhällskritiken var för stark och både Voltaire och Rousseau fick se sina böcker brännas på bål. Voltaire hamnade dessutom i fängelse och Rousseau fick ta till landsflykt.

De konstnärer/kulturella personer som däremot gjorde tjänster till maktens förfogande belönades.

T.ex gjorde David det både under franska revolutionen och under Napoleons kejsartid, ändock för motsatta ting.

 

Musiken och teatern var förövrigt något som växte sig starkt under denna tid. Teatrarna och skådespeleriet utvecklades, nya tolkninga av Shakespear visades och Mozart blev förmodligen den första musikern som geniförklarades.

 

 

Romantiken

 

Romantiken var den idé- och kulturströmning med sina rötter i 1700-talets förromantik (rokokon b.la).

Denna kan ses som en reaktion mot det samhälle som upplysningen och industrialiseringen format.

Man menade att förnuftet och nyttotänkandet hade vilselett människan och skapat en otrygg tillvaro.

Romantikerna såg istället att känslan var det som kunde leda människan rätt i livet.

 

Upplysningen hade betonat att all kunskap har sin grund i sinnesupplevelserna och empirismen var den dominerande riktningen inom filosofin. Upplysningsfilosoferna hade även hoppats på att samhällets orättvisor skulle skingras med hjälp av förnuftet.

I den franska revolutionen hade man velat förverkliga kraven på frihet och jämlikhet. Dock hade detta urartat i ett  blodigt skräckvälde, vilket i sin tur berett väg för Napoleon som i början av 1800-talet var i krig med flertalet europeiska länder.

Dock var det inte bara krigen som skapade otrygghet, många människor kände sig inte hemma i industristäderna utan längtade efter en annan, bättre tillvaro.

 

Redan under 1700-talet hade förnuftstron kritiserats, bl.a av Rousseau och i början av 1800-talet ökade kritiken och allt fler började trycka på känslan och fantasin.

Dessa egenskaper ansåg man kunde ge människan kunskap om den sanna verkligheten, den bortom den värld vi lever i. Ty utöver den värld som uppfattas av våra sinnen, finns det enligt romantikern också en högre, evig värld -idévärlden.

Där vistades själen innan den tog plats i den världsliga, förgängliga kroppen och det är till denna värld själen längtar tillbaka.

Föreställningen om en fullkomlig samt gudomlig idévärld kommer från Platons idélära och längtan till denna värld, bortom livet på jorden, för med sig att romantiken stod för en religiös grundsyn, även om samhället i övrigt blev mer sekulariserat.

Förnufttänkande kan man inte nå idévärlden, men genom att låta känslan vägleda en i sina handlingar kan man närma sig den.

Idévärlden kan också visa sig i drömmar, i naturen och inte minst i konsten.

Under romantiken upphöjs därför konstnären till geni. Hen har en unik förmåga att komma i kontakt med den sanna verkligheten och kan genom konsten förmedla den till andra.

 

Känslan av en otrygg tillvaro hade som sagt lett till verklighetsflykt, eskapism.

Under upplysningen hade man främst varit intresserad av samtiden och framtiden. Romantikerna längtade istället tillbaka till äldre tider och det ädla okomplicerade liv man ansågs ha levt då.

Romantikerna drömde sig också bort till exotiska platser de hört talas om men i själva verket inte visste så mycket om, som t.ex. det inre Asien. Man romantiserade fjärran länder och det förflutna, men medförde romantiken också ett genuint intresse för historia och äldre skrifters kultur.

 

Med romantiken kom också en mer modern syn på människan. Mot upplysningens ofta förenklade och naiva syn presenterade romantiken den sammansatta människan, den med onda och goda sidor.

Hen är ingen maskin och hen reagerar inte heller alltid förnuftigt. Intresset för människans omedvetna samt mörka sidor ökade.

Den mörka sidan sågs som en del av personligheten och kom fram i drömmar eller under hypnos.

Detta både skrämmde och lockade, ty samtidigt som den öppnar nya världar så kan den också ta över och släppa loss vansinnet.

För romantikerna var det den unika individen som var intressant att studera och inte allmängiltiga samhällsfrågor, vilka stått i fokus under 1700-talet.

Dock skall man inte döma romantikerna för att vara en samling världsfrånvända drömmare. Många utav dem kände ett starkt samhällsengagemang, och många, t.ex. Lord Byron (brittisk poet) engagerade sig i den grekiska befrielsekampen mot turkarna. Det ansågs extra vikigt att hjälpa grekerna, då de representerade det klassiska arvet från antiken.

 

Romantiken innebar en protest mot klassicismens stränga regler som så länge styrt konsten och litteraturen.

Man ställde sig nu emot reglering av ämnesval, uttryckmedel och ifrågasatte vikten av att förmedla nyttig kunskap och representera hög moral.

För att kunna förmedla bilden av den gudomliga idévärlden betonade man vikten av konstnärlig frihet och nolltolernas för all typ av inskränkning. Det är inututionen som leder det skapande geniet rätt och hens verk är ett unikt och personligt uttryck för det sköna och sanna. Orginalitet blev därmed också viktigt.

 

De snabbt växande städerna medförde mängder av nybyggnationer under 1800-talet.

Arkitekturen under romantikens era höll sig inte till någon ny eller enhetlig stil. Istället talade man om eklekticism, en sammansmältning av olika tidigare stilar.

Man hämtade inspiration från bl.a renässansen och barocken och i Storbrittanien och Tyskland bidrog intresset för medeltiden att gotiken introducerades på nytt.

När det nya parlamentshuset i London skulle byggas på 1830-talet blev resultatet en blandning mellan renässans och gotik.

För skulpturkonstem innebar inte romantiken något nytt. Bildhuggarna fortsatte att skapa i nyklassisk anda och utgick ofta från motiv hämtade från mytologi och hjältedikt.

 

För de romantiska målarna var det viktigare att förmedla en stämning eller en känsla än att exakt återge den visuella verkligheten. 

``Måla är ett annat ord för att känna´´ sa den engelske konstnären John Constable.

Utifrån romantikens synvinkel så var det den inre upplevelsen av idévärlden som var den egentliga verkligheten. 

För att kunna förmedla idévärldens eviga sanningar så kunde inte romantikens konstnärer begränsas av regler och bröt därför upp med neoklassicismens regelbundna stil. Konturerna löstes upp och kompositionerna blev friare.

 

Det stora intresset för naturen bidrog till ett ökat intresse för landskapsmåleriet.

I Caspar David Friedrichs landskap fångas den levande naturens storhet och mystik och människorna i hans målningar är ofta vända bort från betraktaren, mot ljuset och ett annat liv bortom horisonten. Friedrich var kanske den av de romantikens konstnärer som bäst fångade den religiösa upplevelse som naturen enligt bl.a Schelling (tysk filosof) kan erbjuda.

 


I det engelska landskapsmåleriet utmärkte sig Johan Constable och William Turner. Constable skildrade miljöer från sina barndomstrakter i Suffolk, tiden före industrialiseringen och Napoleonkrigen. Det var en tid då människor, djur och natur levde i harmoni. Constables målningar kan närmast beskrivas som idylliska och nostalgiska.

Turner målade också av det engelska landskapet, men bjuder på mer rörelse och dramatik. Han avbildade ofta naturen som en levande, otämjd kraft.

Det franska romantiska måleriet drar ofta åt det mer våldsamma hållet.

Den främste företrädaren Eugène Delacroixs stil kallas stundom för nybarock.

Delacroix hade fått en klassisk utbildning. Dock när hans kollegor for till Italien för att studera de antika mästerverken for Delacroix till Marocko och studerade färg och ljus.

Han exprimenterade mycket med med hur olika färger påverkar varandra, något som kom att få stor betydelse för impressionisterna.

Man känner igen hans verk vid de dramatiska motiven, som både är samtida och historiska.

Blodbadet på Chios (1824) är en skildring av en händelse som skakade Europa.

1822 hade den kristna, grekiska befolkningen på ön Chios gjort uppror mot turkarna. Grekernas frihetsförsök slogs brutalt ner och resulterade i att tudentals greker dödades alternativt såldes som slavar.

Valet av motiv visar på att romantikerna engagerade sig i sin samtid, även om Delacroix poängterade att det var viktigare att få fram ''den poetiska sanningen'' än en exakt återgivning.

 

Som tidigare nämnt, upphöjdes konstnären under romantiken till ett gudomligt sändebud och beundrat geni.

Detta gav henom en högre status än någonsin tidigare och öppnade vägen för att skapa fritt. Eftersom det kulturbärande skiktet dessutom hade expanderat blev möjligheterna för att försörja sig på enbart sin konst större.

Kulturpersonligheterna var sin tids kändisar. Människor tog efter Byrons klädstil och skvallrade om Chopins kärleksaffär med författarinnan George Sand.

Dock kunde eller ville inte alla fängsla den stora publiken. Allt för djupsinnig litteratur eller kultur intresserade inte den ganska otåliga borgarpubliken.

Konst som avvek för mycket från det redan etablerade idealet uppskattades inte heller.

Friedrichs trollska landskap är t.ex. mer uppskattade idag än när han själv levde.

Dock vände en del frivilligt ryggen mot publiken och såg med förakt på de konkurrenter som ''sålde sin konstnärliga själ'' genom att lägga sig under den rådande smaken.

Dessa prioriterade ett passionerat misslyckande före ett oengagerat försök att nå framgång.

 

Realismen (1830-1900)

 

Industrialiseringen och den ökade sekulariseringen hade som sagt skapat ett nytt slags samhälle samt en ny syn på människan. Romantikerna hade valt att helt vända ryggen åt, dock utlöser det ena alltid det andra.

Kring 1830 kom en reaktion mot deras verklighetsflykt. Realisterna, verklighetsskildrarna, änvände kulturen istället till att möta de problem industrialiseringen fört med sig. Detta genom att beskriva och skildra samtidens människor och miljöer.

Realismen var därför en kulturströmning som låg i afs med samhällets övriga utveckling.

 

1800-talets tekniska och vetenskapliga framsteg innebar många fördelar. Nya energikällor som ånga, olja och elektricitet ersatte successivt muskelkraften och maskinerna blev allt mer effektiva.

Man kunde massproducera billigare och i större utsträckning, vilket i sin tur gav produkter som fler människor hade råd med.

Resandet ökade genom förbättrade kommunikationer, ångbåtarna gick över haven och tågen över kontinenterna.

Telegrafer och telefoner revolutionerade nyhetsförmedlingen och världen blev plötsligt mindre.

Genom medicinska framsteg samt genom städernas nya hygienska och sanitära förhållanden förbättrades folkhälsan.

Allt detta gav en stark framtidstro och en utvecklingsoptimism liknande den under upplysningen.

Dock var det mest över- och medelklassen som gynnades av denna utveckling. Städernas och landsbygdens proletariat fortsatte i stor utsträckning att leva under samma svåra förhållanden som förr, även om deras situation också kom att förbättras under senare delen av 1800-talet.

 

I många länder infördes en rad reformer för att komma till rätta med sociala missförhållanden. Arbetarklassen började också organisera sig fackligt som politiskt och ställde krav på förbättrade arbetsvillkor och politiskt inflytande.

Ty även om demokratiseringsprocessen och avskaffandet av enväldet nu kommit igång i flertalet europeiska länder, så var rösträtten fortfarande kopplad till inkomst och förmögenhet.

 

Industrialiseringen skapade en mängd nya arbeten och flera av dessa riktade till kvinnor.

Det handlade om arbete inom industrin, men också inom bl.a. sjukvård, service och administration.

Trots att hemmafruidealet fortfarande var dominerande, var det för många kvinnor omöjligt att stanna hemma och ta hand om hem och barn. Familjens överlevnad hängde likväl på hennes inkomst. Dessutom förblev många kvinnor ogifta och därmed beroende av självförsörjning.

Kvinnorna tog steget från hemmen, ut i arbetslivet och med det följde krav på ökad juridisk, social, ekonomisk samt politisk jämlikhet könen emellan.

Dock var det få som förespråkade kvinnors rättigheter, men i mitten av 1800-talet började kvinnorna själva organisera sig, framför allt i norra Europa och USA.

Det var främst i de borgerliga miljöerna som de första kvinnorörelserna växte fram, ty det var i medelklassen som skillanderna mellan man och kvinna var som störst. Inom arbetarklassen sakande både män och kvinnor socialt och politiskt inflytande och arbetarrörelsen kom därmed främst att kämpa för mannens rättigheter.

 

De stora ekonomiska samt sociala förändringar som industrialiseringen förde med sig bidrog till att ståndsamhället omvandlades till ett klassamhälle.

Klasserna hade olika intressen och deras skilda värdiringar representerades av de politiska ideologierna som utvecklades under 1800-talet.

Medelklassens ideologi var liberalismen. Denna inspirerades av upplysningens tro på förnuftet och krav på medborgerliga fri- och rättigheter.

Liberalismens syn på människan är positiv, hen är en god och förnuftig varelse som, om hen får politisk och ekonomisk frihet, kan utveckla sig själv och samhället på bästa tänkbara sätt.

Staten ska ingripa så lite som möjligt i medborgarnas liv. Dess uppgift är främst att skydda medborgarens frihet, liv och egendom.

Liberalismen skyddade främst medelklassens intressen, men de s.k socialliberalerna ansåg att staten även måste ta tag i samhällets sociala orättvisor.

Den engelske filosofen John Stuart Mill hävdade i Om friheten (1859) att staten måste skydda de fattiga och svaga.

Han krävde också jämlikhet för kvinnan och var en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt.

Mill menade att det inte finns några biologiska eller medfödda skillnader könen emellan vad gäller intelligens, och därför borde kvinnan ha samma möjlighet till utbildning och karriär som mannen.

 

Konservatismens grundare Edmund Burke uttryckte i Tankar om revolutionen i Frankrike (1790) åsikten att de samhällsförändringar som bröt sönder gamla sociala mönster var av ondo.

Burke såg samhället som en levande organism som formats under århundraden och därför inte mådde bra av plötsliga genomgripande förändringar.

Ett bevis på det var den franska revolutionen, som enligt Burke lett till egoism och ondska.

Konservatismen ville bevara de traditionella maktstrukturerna där överklassen var ledande. De var inte emot politiska reformer, men man ansåg att dessa skulle ske långsamt. Individen skulle inordna sig i kollektivet och ledas av en stark statsmakt som såg till medborgarna inte led någon nöd.

 

Socialismen, arbetarklassens ideologi ville riva ner de existerande maktstrukturerna och skapa ett nytt jämlikt samhälle där arbetarna inte utnyttjades, utan fick ta del av industrins vinster.

Därför ansåg man att staten borde äga, eller reglera, industrier och företag samt fördela dess tillgångar så att alla fick del av välståndet. Allmän rösträtt såg också var en förutsättsättning för ett jämlikt samhälle.

Det rådde delade meningar om hur detta nya samhälle skulle kunna ta sin form. En del förespråkade reformer fattade på demokratisk väg medan andra ansåg att det krävdes en revolution.

Denna uppfattning hade bl.a. Karl Marx och Friedrich Engels, som i det Kommunistiska manifestet (1848) uppmande arbetarna till samarbete över nationsgränserna för att åstadkomma denna revolution.

Marx utvecklade sin syn på samhället och historien i det betydelsefulla verket Kapitalet (1867).

Han utgick från Hegels dialektik men fastslog att det är de ekonomiska förhållandena och inre idéerna som är den främsta drivkraften i en historisk utveckling.

 

Kulturhistoriskt bjöd 1800-talets senare hälft på en mängd olika strömningar och inriktningar, bl.a. naturalism, impressionism och jugend.

Gemensamt för dem var kravet på förankring i verkligheten. De förkastade romantikens idévärld och eskapism och fokuserade istället på livet här och nu.

Den realistiske konstnären och författaren såg det som sin uppgift att återge sanningen, att beskriva verkligheten utifrån hur den faktiskt såg ut och utan någon som helst försköning.

Kameran var förövrigt en av tidens nya tekniska uppfinningar och verkligheten skulle skildras lika skoningslöst och uppriktigt som på ett fotografi (bortse från alla dagens tekniker).

Detta innebar att man skildrade motiv som kunde uppfattas som stötande/upprörande och genom sin ofta brutala uppriktighet bröt den nya tidens författare och konstnärer med den f.d idealiserande konsttraditionen.

Konst och kultur nådde nu ut till en större publik än någonsin tidigare, även om det tog lite tid innan allmänheten var riktigt mogen för denna uppriktighet.

 

De tekniska framstegen bidrog bl.a. till att man utvecklade nya byggnadsmaterial. Genom att gjuta in stål- och järnstänger i betong fick man en hållbar armerad betong, vilket också blev det vanligaste byggnadsmaterialet.

Många byggnader uppfördes i äldre stil, men ny teknik och nya material möjliggjorde också nytänkande former.

Ingenjörer fick allt större inflytande över arkitekturen.

Inför världsutställningen i Paris 1899 konstruerade ingenjören Gustave Eiffel ett imponerande 300 meter högt torn i järn (det som idag är känt för Eiffeltornet). Tanken var att Eiffeltornet skulle rivas när utställningen var över, då tanken främst varit att visa allmänheten att det var möjligt att åstadkomma en så pass hög byggnad.

I USA blev det nödvändigt att utnyttja den nya tekniken och bygga på höjden och i de nordamerikanska storstäderna var tomtpriserna i överlag höga, vilket gjorde det ekonomiskt att bygga skyskrapor.

Manhattans första skyskrapa, Flatiron Buildning, uppfördes 1902 och är med sin karakteristiska strykjärnsform ett bra exempel på hur man utnyttjar en begränsad yta.

 

Kring 1890 kom ett tydligt avståndstagande mot eklekticismen genom en ny uttalad stil.

Jugend, eller Art Nouveau som stilen också kallades, bjöd på ett helt nytt assymetriskt formspråk.

Utmärkande för jugendstilen är rikliga böljande utsmyckningar med motiv från naturen. Slingrande växter och blommor är vanliga ornament.

Jugend var inte bara en arkitektur- eller dekorstil, den gick likaså igen i hantverk och inredning. Bruksföremål som serviser, lampor och möbler gjorde att jugendstilen även hittade in i hemmen.

Jugendarkitekterna använde sig gärna av formbara material som stål, järn och glas. Dessa kunde tack vare den industriella tekniken förvandlas till kreativ konst.

Jugendstilen var internationell men kom att se olika ut då arkitekterna satte sin nationella särprägel på sina verk.

Till de mest omtalade företrädarna för stilen hör Antonio Gaudí, känd för sin ofullbordade katedralen Sagrada Familia i Barcelona.

En av de första bostadshusen i ren jugendstil skapades i Bryssel av den belgiske arkitekten Victor Horta.

Den öppnade planlösningen, de nakna järnkonstruktionerna och de djärva svängningarna i dekorationerna var revolutionerande på sin tid med gjorde ändå succé.

Eftersom jugend tog avstånd från tidigare stilar blev den populär bland icke-konservativa grupper som liberala borgare och socilister.

Dock tröttnade publiken snabbt och jugendstilens popularitet dalade kring 1910. Stilen fick dock upprättelse under 1900-talets senare hälft och betraktas idag som ett första steg mot modern form och design.

 

Bildhuggarkonsten utvecklades inte direkt  under 1800-talet, utan stod fortfarande under inflytande fån neoklassicismen. Frånvaron av skickliga bildhuggare hade dessutom gjort att den förlorat sitt anseende.

Först i slutet av seklet skedde en förnyelse och statusen för skulptur höjdes. Detta berodde till stor del på en enda man, fransmannen Auguste Rodin.

Han lyckades genom ssin tekniska skicklighet och känslomässiga inlevelse förena det klassiska arvet med ett nytt suggestivt uttryck och formspråk.

Rodin lät ofta en del av marmorn i sina skulpturer vara orörd och den obehandlade stenen bildade en kontrast till den släta ytan på figurerna. Detta gav en illusion av att gestalterna bröt sig fria ur stenen.

Publiken uppskattade till en början inte Rodins stil, de betraktade hans skulpturer som halvfärdiga.

Rodin hävdade emellertid sin rätt att svsluta verket när det konstnärliga syftet var uppfyllt och snart hade allmänhetens ögon vant sig och Rodin hyllades som 1800-talets störste bildhuggare.

 

I måleriet märks från mitten av 1800-talet ett tydligt avståndstagande från idealisering och traditionell konstuppfattning. De poserande hjältarna och de mytologiska motiven fick lämna plats för avbildningar av vanliga människor i vardagliga miljöer.

Realismens konstnärer valde som sagt att måla av verkligheten så som den såg ut och inte borde se ut. För dem fanns ingen idévärld, bara en visuell verklighet.

Den franske konstnären Gustave Courbet lär ha sagt ``Jag kan inte måla en ängel, för jag har aldrig sett någon´´.

Det var också just Courbet som kom att ge realismen sitt namn.

Dock ansågs hans verk vara för vulgära och han refuserades t.o.m vid en officiell konstutställning i Paris 1855.

Courbet valde då att ställa ut sina tavlor i ett skjul bredvid och på väggen satte han upp skylten ''Le Réalisme. G. Courbet''.

Courbet sympatiserade med socialismen och ville få upp ögonen på borgarklassen för den sociala nöd de ofta blundade för.

Stenhuggarna (1849) är på flera sätt ett typiskt verk á Courbet. Han har valt att avbilda två personer ur samhällets lägre skikt, vilket man tidigare inte funnit något intresse i.

Courbet ger de två stenhuggarna värdighet i deras hårda smutsiga arbete.

Trots att vi ser att den ene personen egentligen är för ung för ett sådant arbete och den andre är för gammal så är det ingen sentimental skildring.

För Courbet var personer som dessa värda att avbilda. De representerade den sanna verkligheten.

 

En annan konstnär som chockerade publiken var Edouard Manet och vid sin utställning Olympia 1863 orsakade han stor skandal. Dock det var inte det faktum att målningen föreställde en naken kvinna som upprörde, den klassiska konsten var ju full av nakna kvinnor.  Kvinnan på Manets målning var ju ingen mytologisk gudinna, hon var prostituerad. Det förstod alla som såg den.

Blombuketten som tjänsteflickan räcker fram är från en väntande kund. Manets Olympia ser oss frankt i ögonen, utan att skämmas.

Detta var helt klart mer än vad publiken tålde, även om alla var väl medvetna om att prostitutionen var utbredd så var det upprörande att behöva möta den i konsten.

Manet själv önskade aldrig att chockera och hade svårt att förstå varför folk blev så upprörda av hans konst. Det enda han ville skildra var verkligheten så som den faktiskt ser ut.

 

Kring 1870 framträdde en grupp franska konstnärer som ville föra realismen ytterligare ett steg längre. De menade att även konstnärer som Courbet, vilken hämtade sina motiv ur verkligheten, ändå inte var verklighetstrogen då tavlorna målades inne i ateljéer, i onaturlig belysning.

Färger, ljus och skuggor kunde då inte återges riktigt och resultatet blev att konstnären målade verkligheten som han ''trodde'' att den såg ut, istället för hur den egentligen såg ut.

Man ansåg därför att konstnären skulle lämna sin ateljé och bege sig ut i det naturliga ljuset. Där kommer han upptäcka att det vi ser av verkligheten vid ett snabbt ögonkast inte är en fast och färdig bild, utan ett flimmer av ljus- och färfläckar uta fasta konturer.

Det är detta ögonblick avverkligheten konstnären ska avbilda för att kunna göra anspråk på att vara realistisk.

För att göra det, måste konstnären arbeta snabbt, ty så fort solen går i moln eller vinden ändrar riktning förändras bilden. Det handlar om att fånga ögonblicket, innan det försvinner.

Konstnären ska därför se helheten istället för enstaka detaljer.

Penseldragen blir små och korta och färgerna flyter ihop, med upplösta konturer.

Claude Monet var den förste som målade efter dessa idéer. Andra konstnärer som målade i samma anda var Auguste Renoir, Berthe Morisot och Camille Pissarro.

Publik och kritiker var överns om att deras målningar inte var konst, utan bara ofärdiga skisser. Därför refuserades de ständigt från officiella konstutställningar.

I protest mot denna konservativa konstuppfattning satte de 1874 ihop en egen konstutställning i Paris.

En av målningarna som ställdes ut var Monets Impression, Soleil levant (Intryck, soluppgång).

Kritiken var onådig. Konstnärerna kallades galningar, anarkister och -impressionister.

Monet och hans följeslag uppfattade dock detta skällsord, impressionister, som något positivt och använde det för att beteckna sin stil.

 

Valet av motiv var inte lika viktigt för impressionisterna och tillskillnad från realisterna saknade de ofta ett tydligt socialt budskap.

Istället koncentrerade man sig på att förmedla konstnärens upplevelse av motivet i ett unikt ögonblick.

Impressionismen kom dock med tiden att bli mycket uppskattad.

När Monet i slutet av seklet drog sig tillbaka till sin lantgård i Giverny var han både rik och berömd.

Impressionismens friluftsmåleri influerade konstnärer även utanför Frankrike. I danska Skagen samlades skandinaviska konstnärer, fascinerade av det speciella ljus som råder på Jyllands nordspets.

Bland de uppskattade skagenmålarna märks bl.a. P.S. Krøyer, Christian Krogh och Anna Ancher.

De avbildade både lokalbefolkningens liv och arbete samt det egna konstnärskollektivet och deras målningar är än idag mycket omtyckta.

 

Modernismen (1900-1945)

 

Den framtidsoptimism som rådde vid sekelskiftet 1900 raserades av det första världskriget och Europa framstod inte som tryggt och civiliserat längre.

1900-talets första hälft innebar därför en omprövning av förtroendet för det etablerade samhället.

Vetenskapsmän, filosofer, konstnärer och författare bröt med erkända antaganden och traditioner förde fram en ny syn på människan och tillvaron. Alla letade nu efter sanningen.

 

Perioden 1890-1914 brukar kallas för La Belle Époque, den vackra tiden.

Det var en period då många i Europa såg positivt på tillvaron och var optimisktiska inför framtiden. Det rådde fred och den ekonomiska och tekniska utvecklingen hade bidgragit till att den materiella levnadstandarden hade ökat.

Dock växte motsättningarna under den vackra ytan och 1914 bröt det första världskriget ut.

Våld och krig har kommit att prägla en stor del av mänsklighetens historia, men aldrig tidigare hade de väpnade konflikterna varit så omfattande som under 1900-talet.

Den moderna vetenskapen ställdes i krigets tjänst och snabbt utvecklades nya effektiva strids- och massförstörelse vapen som kom att beröva livet på miljontals människor.

Hoppet och förtroendet för samhället hade nu slocknat helt hos många, och demokratin utmanades i flera länder.

Spanien och Italien utvecklades till fascitiska diktaturer, i Tyskland byggde Hitler upp det nazistiska tredje riket och i Ryssland störtades tsarväldet och en kommunistisk enpartistat växte fram.

Konflikterna mellan demokratierna och diktaturerna trappades upp och andra världskriget var 1939 ett faktum.

Detta innebar större fasor än mänskilgheten tidigare upplevt. Dödstalen ökade också ytterligare genom koncentrationslägren och atombomben.

För Västeuropa innebar krigsslutet en seger för demokratin, medan man i Östeuropa under Sovjetunionen, tvingades bli kommunistiska lydstater.

 

Trots att man nu med egna ögon kunde beskåda vad den tekniska utvecklingen kunde leda till trodde man ändå starkt på en fortsatt utveckling, både tekniskt vetenskapligt.

Under 1900-talets första årtionden lade den tyske fysikern Albert Einstein fram sina relativitetsteorier som omkullkastade den tidigare uppfattningen om att tid, rum och rörelse inte är absoluta eller oförenderliga.

 

Samtidigt som samhället genomgick stora förändringar så hade den kulturella utvecklingen nästan avstannat.

Kulture representerade fortfarande den borgliga smaken och dess ideal.

Konst, musik och litteratur förvaltade tryggt arvet från 1800-talet. Dock kom omkring 1910 en reaktion mot det etablerade samhället och dess avstannade kulturliv.

En ny generation konstnärer, författare och kompositörer ville skapa ny kultur som bättre gav uttryck för samtidens människa och dess värderingar.

Det utvecklades fler ``-ismer´´, kulturella rörelser, som på olika sätt angrep den etablerade kulturen men också hela det borgerliga samhället. Dessa -ismer, som t.ex. expressionismen, futurismen och surrealismen, brukar gå under begreppet modernismen.

Det var i måleriet och i litteraturen som modernismen blev tydligast.

De olika rörelserna skiljer sig åt i flera avseenden, men det de hade gemensamt var upproret mot den etablerade smaken och de tradtionella konstnärliga idealen.

Dessa vände sig mot realismens och naturalismens strävan efter objektiva sanningar och lade istället tonvikt vid det inre, den subjektiva upplevelsen av verkligheten.

För att få fram detta arbetade man med nya uttrycksmedel samt exprimenterade med färger, former, motiv, språk och rytmer.

Slutresultatet bjöd inte på någon självklar tolkning, istället gjordes betraktaren, läsaren och åhöraren till en slags medskapare och med sin personliga tolkning bidrog hen till slutresultatet.

Modernismen chockerade med sina ofta exprimentella uttrycksformer och hade svårt att nå ut till den vanlige medborgaren.

De flesta blev istället delaktiga i den mer lättillgängliga populärkulturen som snabbt spred sig över världen under 1920-talet i form av bl.a. jazzmusik och biograffilm.

Mycket av populärkulturen har sitt ursprung i USA, och vi kan i detta se en början på den amerikanska kulturdominans som blivit ännu tydligare efter andra världskriget.

 

 

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.